EU:s Omnibus-direktiv höjer trösklarna för CSRD och CSDDD – lättnad för inköpsfunktionen

EU:s Omnibus I-direktiv, som trädde i kraft den 18 mars 2026, gör vad flera branschbedömare kallat den mest efterlängtade förenklingen av EU:s hållbarhetsregelverk hittills. Direktivet ändrar både CSRD (rapporteringsdirektivet) och CSDDD (due diligence-direktivet) på ett sätt som direkt påverkar hur inköpsfunktioner arbetar med leverantörers hållbarhetsdata.

Betydligt högre trösklar för CSRD

Kraven på hållbarhetsrapportering gäller nu enbart företag med mer än 450 miljoner euro i nettoomsättning och i genomsnitt fler än 1 000 anställda, eller motsvarande kriterier på koncernnivå. För bolag utanför EU gäller striktare dubbla krav: ett EU-dotterbolag som omsätter över 200 miljoner euro, kombinerat med ett moderbolag som omsätter över 450 miljoner euro inom EU, under två sammanhängande räkenskapsår.

CSDDD smalnas av kraftigt

Kraven på due diligence i leverantörskedjan gäller numera enbart betydligt större företag — de med mer än 1,5 miljarder euro i global nettoomsättning och i genomsnitt fler än 5 000 anställda. En ny kategori för franchise- och licensverksamhet omfattar bolag med minst 75 miljoner euro i royaltyintäkter och 275 miljoner euro i global omsättning. Värt att notera är att ett företag måste uppfylla trösklarna under två sammanhängande räkenskapsår för att fortsatt omfattas.

Tidsplanen skjuts fram

Rapporteringen enligt CSRD skjuts också fram rejält: EU-bolag ska rapportera först 2028, baserat på 2027 års data, medan moderbolag utanför EU rapporterar 2029 utifrån 2028 års siffror. Implementeringen av CSDDD i nationell lagstiftning förlängs till juli 2028, med tillämpning som börjar gälla först i januari 2030.

Vad det betyder för inköpares leverantörsfrågor

Den kanske mest konkreta förändringen för inköpsfunktionen är att företag inte längre får begära obegränsad hållbarhetsinformation från mindre leverantörer. Direktivet inför frivilliga rapporteringsstandarder för små och medelstora företag som sätter tydliga gränser för vilken typ av information som är rimlig att efterfråga. I praktiken innebär det att inköpsavdelningar som byggt upp omfattande hållbarhetsfrågeformulär för alla leverantörer, oavsett storlek, nu behöver se över sina mallar och anpassa kravnivån efter leverantörens faktiska storlek — snarare än att applicera samma detaljnivå rakt över hela leverantörsbasen.

För inköpschefer som under de senaste åren byggt upp processer för att samla in leverantörsdata inför CSRD och CSDDD innebär förändringen både lättnad och ett visst omtag: färre leverantörer omfattas direkt av de tunga kraven, tidsplanen är mindre pressad, men frågeformulären mot de mindre leverantörerna behöver samtidigt bli mer proportionerliga för att inte bryta mot de nya gränserna.

Dubbelriktad risk att hantera

Samtidigt som trösklarna höjs kvarstår en viktig nyans: stora kunder inom bland annat fordons-, bygg- och industrisektorn efterfrågar fortfarande hållbarhetsdata från sina leverantörer, oavsett vad lagstiftningen formellt kräver. En mindre leverantör som inte längre omfattas av CSRD eller CSDDD kan alltså ändå behöva kunna redovisa grundläggande hållbarhetsinformation för att vara en attraktiv affärspartner till större kunder — skillnaden är att kraven nu i högre grad sätts av marknaden och enskilda avtalsparter snarare än av lagen direkt. Inköpsfunktioner gör därför klokt i att skilja på vad som är ett lagkrav och vad som är ett eget affärsmässigt krav när frågeformulären uppdateras, snarare än att slentrianmässigt ta bort alla hållbarhetsfrågor bara för att den rättsliga lägstanivån sänkts.

Källa: DLA Piper